Svårigheter i kulturell interaktion

I den homogeniserande modellen är kulturella interaktioner ofta präglade av spänningar eftersom infödda medlemmar känner sig skyldiga att inta en pedagogisk roll. Syftet är att "korrigera" eller "utbilda" den kulturellt annorlunda individen för att få dem att anpassa sig till etablerade normer och beteenden. Detta skapar en maktdynamik där den infödda medlemmen agerar som en domare av acceptabelt beteende, vilket kan leda till frustration, utanförskap och motstånd hos den "avvikande" aktören. Bristen på flexibilitet i denna modell begränsar den ömsesidiga förståelsen och förstärker kulturella klyftor.

I kontrast till detta använder den pluralistiska modellen eller ett samhälle med en pluralistisk historia en "översättningsstrategi" vid kulturella interaktioner. Här tolkas olikheter inom ramen för den andras kulturella kontext, vilket gör att handlingar eller beteenden ses som giltiga och rimliga utifrån deras egna logik. Detta främjar ömsesidig respekt och förståelse, vilket gör det möjligt för båda parter att hantera mångfald utan att tvinga fram strikt anpassning. Fokus på tolkning snarare än korrigering minskar konflikter och uppmuntrar harmonisk samexistens.

De två samhällsmodellerna som exemplifieras av Sverige och Österrike kan beskrivas enligt följande:

1. Homogeniseringsmodell (Sverige)

• Etikett: Mono-kulturell konformitetsmodell
• Beskrivning: Denna modell prioriterar kulturell och social homogenitet genom att upprätthålla strikt efterlevnad av en enda kulturell, religiös eller social ram. Modellen förlitar sig på centraliserade kontrollmekanismer (t.ex. kyrkan, staten) för att säkerställa konformitet och tenderar att undertrycka mångfald.
• Nyckelkarakteristika:
  • Stark nationell identitet rotad i en dominerande kultur eller religion.
  • Motstånd mot kulturell pluralism.
  • Betoning på samhällsnormer som exempelvis "Jantelagen," vilket främjar enhetlighet.
• Exempel: Historiska lutherska Sverige.

2. Pluralistisk modell (Österrike)

• Etikett: Multikulturell samlevnadsmodell
• Beskrivning: Denna modell omfamnar mångfald som en grundläggande del av samhället. Den skapar ramar för interaktion (modus vivendi) mellan olika kulturella, etniska och religiösa grupper, vilket främjar samexistens och ömsesidig förståelse.
• Nyckelkarakteristika:
  • Erkännande och anpassning till olika identiteter.
  • Betoning på samarbete och förhandlad samexistens.
  • Kulturell dynamik genom interaktion.
• Exempel: Kejsartidens Österrike med sin mång-etniska, mång-religiösa och mång-kulturella struktur.

Dessa etiketter kan hjälpa till att belysa de grundläggande skillnaderna mellan de två tillvägagångssätten för att strukturera samhället och hantera mångfald.

Mono-kulturell konformitetsmodell kontra multikulturell samlevnadsmodell

Sverige utvecklades historiskt som ett mono-kulturellt samhälle, starkt präglat av den lutherska kyrkans inflytande. Denna struktur upprätthöll en strikt nationell enhet, vilket inte lämnade något utrymme för alternativa kulturella, religiösa eller sociala praktiker. Präster, som agerade som religiösa auktoriteter, kombinerade ofta sina roller med polis- och skatteindrivningsuppgifter, vilket säkerställde efterlevnad genom centraliserad kontroll. Som en följd av detta saknade Sverige ett "modus vivendi" eller "modus operandi" – en specifik ram eller praxis – för att interagera med eller anpassa sig till främmande kulturer inom sin nationella struktur.

I kontrast till detta var samhällen som det kejserliga Österrike i grunden mångkulturella, mångetniska och mångreligiösa. Dagliga interaktioner förde olika grupper i kontakt med varandra, vilket krävde och främjade en modus för samexistens och ömsesidig förståelse i mångfalden.

I Sveriges fall har den historiska tendensen att homogenisera samhället under lutheranismen i modern tid övergått till en konformitet som är rotad i sociala normer som "Jantelagen." Denna ethos, som betonar jämlikhet och avråder från individualitet, upprätthåller en samhällelig förväntan om att alla ska anpassa sig till gemensamma värderingar, vilket lämnar begränsat utrymme för verklig kulturell pluralism eller mångfald.